Om Sagor och Sägner

En sägen berättas för att vi ska tro på den. Sägnen berättas som om den har hänt på riktigt och utspelar sig i vår egen värld, antingen i vår egen tid eller längre tillbaka. För att den ska verka trovärdig så har det ofta hänt personen som berättar, en släkting eller en kompis till en kompis. Eller så har berättaren läst det i tidningen eller på internet. Men det är ofta något som inte riktigt stämmer, något som känns lurt. Ibland händer det att du redan har hört någon annan berätta en snarlik händelse. Då kan det vara en vandringssägen.

Sagan berättas, till skillnad från sägnen, inte för att vi ska tro på den utan för att vara underhållande. Och sagan är oftast längre. När någon säger ”Det var en gång…” så vet vi att nästan vad som helst kan hända. I ett sagoland västan om solen och östan om månen, där prinsar och prinsessor slåss mot drakar, där det finns elaka häxor, jättar, troll och goda feer, korvtak och förtrollade pottor. Snipp snapp snut så var sagan slut. Och sagan slutar nästan alltid lyckligt.

Förr i tiden berättades det i stugorna om kvällarna. Ibland berättades sagor, ibland sägner. En sägen kunde handla om hur näcken eller bäckahästen hade lurat ner någon i ån så att denna drunknat. Eller hur någon blivit bergtagen av trollen och försvunnit för alltid. På så sätt lärde sig barnen att inte gå nära vatten och att akta sig för att gå vilse i skogen. Eller så kunde sägnen handla om en oförklarlig grop i berget – där hade en jätte suttit och gropen var märken efter jättens rumpa.

Vill du läsa och lyssna till Sagobygdens sägner så besök sidan där hel 43 olika Sägenplatser presenteras. Du kan också ladda ner den omtyckta sägenkartan!

För mer läsning besök Institutet för Språk och Folkminnen!