Om Muntligt Berättande

Muntligt berättande har alltid funnits och är evigt nytt, det är urgammalt och en trend i västvärlden sedan 1980-talet. Vi vet inte hur gamla historierna är. En egyptisk berättelse, dokumenterad 2000 år före vår tideräkning, berättades i Sverige under 1900-talet.

I Västafrika samlades man runt elden på kvällen och berättade om vad som hänt under dagen och under veckan. Sedan berättade de äldre om hur det var när de yngre var barn och vad som hände innan de föddes. Allt eftersom natten skred berättade man sig längre och längre bakåt. Man berättar om hur floden kom till och om hur djuren skapades. Och när solen gick upp hade man nått skapelseberättelsen. Då hade man knutit nutid till dåtid, det individuella till det gemensamma.

I Sverige fram till och med 1800-talet berättades det när människorna samlades under långa, mörka vinterkvällar framför eldstaden och under arbetsfester knutna till det kollektiva arbetet. Det berättades medan spinnhjulen snurrade och männen täljde räfsepinnar. Män och kvinnor berättade för varandra och barnen lyssnade, ibland precis som i dag, på det som egentligen var avsett för vuxna öron. Så har det muntliga berättandet levt i alla tider och alla kulturer till vår tid.

Under 1900-talet höll det muntliga berättandet på att försvinna från vår del av världen. Det levande mötet mellan berättare och lyssnare, ersattes först med det skrivna ordet, så med ett tekniskt berättande – film, teve, radio och senare internet och datorer. Under 1980-talet började en ny rörelse gro i Europa och Nordamerika. Det väcktes en medvetenhet om att människans mest ursprungliga kulturform höll på att dö ut. Det började berättas på många olika håll i Västvärlden. Gamla berättelser letades fram och nya skapades. Det ordnades festivaler, berättarkaféer och berättarscener. Till Sverige kom berättandet främst genom att Ljungby Berättarfestival startade 1990.

Att det blev just Ljungby i södra Småland var ingen tillfällighet. Här levde några av våra främsta folkliga sagoberättare under 1800-talet och här dokumenterades stora delar av den svenska muntliga traditionen. Idag frodas berättandet i Sverige som aldrig förr. Det berättas på skolor och på sjukhus, på företag och i fängelser, det berättas i studiecirklar och på berättarkaféer. Sverige har sedan några år tillbaka två internationella berättarfestivaler: Ljungby Berättarfestival och Skellefteå berättarfestival. Det finns nu berättarnät och föreningar i hela landet, från Malmö i söder till Umeå i norr.

Berättandet söker sig hela tiden helt nya vägar. Det talas om corporate storytelling, digital storytelling, läkande berättande, berättande som ett pedagogiskt redskap och scenberättande. Det tävlas i berättande och skrivs böcker om berättande. Men framför allt blir vi fler och fler som upptäcker hur givande, roligt, hisnande, gemensamhetsskapande, äventyrligt, sorgligt, dråpligt och spännande det är att berätta och att lyssna.